Få saker har skakat om fotbollsvärlden de senaste åren som introduktionen av Video Assistant Referee, mer känt som VAR. Tanken var god: att använda teknikens kraft för att skipa större rättvisa på planen och eliminera de där uppenbara domarmisstagen som kan avgöra matcher och mästerskap. Men som vi alla vet har vägen varit allt annat än spikrak. VAR har blivit en ständig källa till diskussion, frustration och ibland ren ilska. Är det ett nödvändigt ont, ett steg mot en mer rättvis sport, eller har vi offrat något av fotbollens själ på teknikens altare? Låt oss dyka ner i VAR-debatten och försöka reda ut för- och nackdelarna.
Löftet om felfrihet och den initiala optimismen
När VAR först började diskuteras och implementeras fanns det en utbredd känsla av att fotbollen äntligen tog steget in i den moderna eran. Målet var tydligt: att ingripa vid ’klara och uppenbara fel’ gällande mål, straffsituationer, direkta röda kort och felaktig identifiering av spelare. Jag minns själv hur jag initialt tänkte att detta var precis vad fotbollen behövde. Hur många gånger har man inte suttit på läktaren eller framför TV:n och skrikit sig hes över ett felaktigt bortdömt mål eller en solklar straff som domaren missat? VAR lovade att minimera den mänskliga faktorns inverkan på avgörande ögonblick, vilket i teorin skulle leda till en mer rättvis och legitim sport. Denna optimism delades av många inom fotbollsetablissemanget. Till exempel uttryckte Svenska Fotbollsförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt initialt en tro på att VAR var en oundviklig del av framtidens fotboll, kanske till och med ett kommande krav från UEFA. Denna syn speglade förhoppningen om att tekniken skulle stärka sportens integritet.
När tekniken skapar nya kontroverser och gråzoner
Men verkligheten har visat sig vara betydligt mer komplex. Istället för att enbart eliminera fel, verkar VAR ibland skapa nya problem och kontroverser. En av de största kritikpunkterna är inkonsekvensen. Trots tillgången till repriser från alla möjliga vinklar, kvarstår subjektiva bedömningar, särskilt i handsituationer eller vid bedömning av spelförstörelse vid offside. Vi har sett otaliga exempel där liknande situationer bedöms helt olika från match till match, vilket undergräver förtroendet för systemet. Ett exempel som ofta nämns är handsregeln, där en olycklig touch på armen kan leda till straff i en match, medan en liknande situation viftas bort i nästa. Fallet med Eric Dier i Tottenham mot Newcastle, där bollen träffade hans arm efter att ha studsat på ryggen, är ett typexempel på hur VAR kan skapa snarare än lösa kontroverser kring regeltolkningar.
Spelglädje och spontanitet på paus
En annan påtaglig nackdel är hur VAR påverkar själva upplevelsen av fotboll. De långa avbrotten för granskning bryter sönder matchrytmen och tar bort en del av den spontanitet och passion som är så central för sporten. Att få ett mål bortdömt flera minuter efter att man har firat är en känsla som många spelare och supportrar nu tyvärr är bekanta med. I vissa fall har granskningarna dragit ut på tiden på ett närmast absurt sätt, som när spelare i matchen mellan Mainz och Freiburg fick kallas tillbaka från halvtidsvilan för att en straff skulle slås efter en lång VAR-granskning. Sådana händelser får en att ifrågasätta om jakten på millimeterprecision verkligen är värd priset i form av minskad spelglädje och ett hackigare spel.
Mänskliga misstag – nu i repris
Ironiskt nog har VAR inte heller eliminerat mänskliga misstag – de har bara flyttat in i ett videorum. Det finns flera uppmärksammade fall där VAR-teamet helt enkelt har gjort fel, trots tillgång till all teknik. Ett smärtsamt exempel för Liverpool-supportrar är Luis Diaz bortdömda mål mot Tottenham säsongen 2023/24, där VAR misslyckades med att korrigera ett uppenbart felaktigt offside-beslut. Ännu mer talande är kanske incidenten i Nations League-matchen mellan Sverige och Azerbajdzjan, där VAR-domarna drog offsidelinjen på fel spelare och felaktigt dömde bort ett mål för Alexander Isak. Detta ledde till att de ansvariga domarna suspenderades, vilket tydligt visar att tekniken i sig inte är en garanti mot felbeslut. Liknande misstag, som när Juventus felaktigt fick ett mål bortdömt mot Salernitana på grund av att VAR missade en spelare som upphävde offsiden, visar på systemets sårbarhet.
Från ’klart och uppenbart’ till mikroskopisk granskning
Det verkar också som att VAR har glidit från sitt ursprungliga syfte. Istället för att bara rätta till solklara fel, används systemet nu ofta för att leta efter minsta lilla förseelse eller millimeter-offside. Analyser pekar på att fokus har skiftat från att korrigera uppenbara misstag till att dissekera marginalsituationer, vilket många upplever som petigt och frustrerande. Detta har lett till en känsla av att VAR ibland används för att ’hitta’ fel snarare än att korrigera dem. Kritiken har varit särskilt högljudd i ligor som Premier League, där till och med ligachefen Tony Scholes har medgett att VAR-användningen inte varit tillräckligt bra. Denna överdrivna granskning riskerar att underminera domarens auktoritet på planen och flytta fokus från spelet till tekniska detaljer.
Sveriges nej – en demokratisk markering mot tekniken
I Sverige har debatten kring VAR tagit en särskild vändning. Trots att Svenska Fotbollsförbundets ledning initialt såg VAR som en trolig framtid, har ett starkt motstånd från gräsrötterna – klubbarna och distrikten – satt stopp för planerna. Majoriteten av elitföreningarna och distriktsförbunden har uttryckt sitt missnöje med systemet, vilket ledde till att SvFF backade från att lägga fram ett förslag om VAR-införande. Detta är ett intressant exempel på hur fotbollens demokratiska struktur kan påverka införandet av ny teknik. Fredrik Reinfeldt betonade vikten av att respektera medlemmarnas vilja, vilket belyser att VAR inte bara är en teknisk fråga, utan också en kulturell och demokratisk sådan. Motståndet i Sverige handlar mycket om oron för att VAR ska förändra fotbollens karaktär, minska passionen och skapa en klyfta mellan eliten och bredden, inte minst på grund av de kostnader systemet medför.
Teknikens tveeggade svärd i fotbollens hjärta
Så var står vi då med VAR idag? Tekniken introducerades med löftet om ökad rättvisa, och i vissa fall har den säkert förhindrat grova felbeslut. Potentialen finns där – att korrigera de där uppenbara misstagen som kan kännas så förödande i stundens hetta. Kanske har VAR också en viss avskräckande effekt på osportsligt beteende, även om det är svårt att mäta. Men nackdelarna är påtagliga och svåra att ignorera. Inkonsekvensen, de långa avbrotten, de kvarvarande mänskliga misstagen och känslan av att spelets själ går förlorad i jakten på teknisk perfektion är starka argument mot systemet i dess nuvarande form. Frågan som ställs i många kretsar är om VAR faktiskt skapar mer kontroverser än det löser. Redan tidigt fanns stark kritik, som efter en kontroversiell straff i en vänskapsmatch mellan England och Italien 2018, där många menade att tekniken inte var redo och snarare skapade förvirring. För att VAR ska kunna bli en verklig tillgång för fotbollen krävs troligen mer än bara tekniska justeringar. Det handlar om tydligare protokoll, bättre utbildning av VAR-domare, ökad transparens och kanske framför allt en återgång till grundtanken: att endast ingripa vid *klara och uppenbara* fel, inte vid varje tveksam situation. Fotbollen måste hitta en balans där tekniken stödjer spelet utan att dominera det. Annars riskerar vi att förlora något ovärderligt på vägen mot en påstått felfri sport.